mormor, jag älskar dig. du är den mest godhjärtade person jag nånsin träffat. du har aldrig tänkt på dig själv för en sekund utan alltid tagit oss i första hand, oavsett vad det har handlat om. nu när jag sitter här och tänker igenom min uppväxt har du varit en sån stor del av det, utan att jag riktigt tänkt på det. jag har så många fina minnen utav dig, och under mina första år var det nog du som lärde mig mest saker. du har varit en sån självklarhet för mig, att du alltid ska finnas här för mig. varför tar man människor för givet, hur vågar man ens göra det? när man vet att allt kan förändras, i vilken sekund som helst. jag blir arg på mig själv, så som man alltid blir i dessa situationer. man önskar man hade gjort annorlunda. och så blir jag jävligt arg på den här jorden som gång på gång ska bevisa hur jävla orättvis den är. att det finns så otroligt många idioter som inte gjort ett rätt i hela sitt liv, får leva hela livet utan att ens få en liten jävla förkylning, medan de finaste människorna får vara med om skit de på långa vägar inte förtjänar. sånt är svårt och tufft att förstå och kunna acceptera, det går inte att acceptera. jag kan inte göra något nu, jag kan inte hjälpa och jag kan inte göra allt bra. hur mycket jag än vill så kan jag inte göra mormor frisk, det är omöjligt. det enda jag kan göra är att be, trots att läkarna i stort sett sagt att det är försent. att det inte går att göra nånting mer nu. men jag vill inte att du ger upp mormor, du är stark, och det har du alltid varit.